Promenerar i parken med min familj, känner ett obehag som växer sig starkare och starkare. En olust inför livet, det är inte lönt att ens yppa de minsta av ord. Tystnaden värmer mer än allt jag har att säga. Ingenting är värt någonting och just därför promenerar jag tyst bredvid min mamma, och sen promenerar jag iväg.