Det är inte bara uppgivenhet, det är kvar nu. Det är tillbaka nu. Det finns nu. Det är John-John. Jag gråter för oss båda det är så tragiskt. Tänker på alla men mest på dig. Allt vi hade, allt fint som aldrig får nämnas eller tillkännages. Det som aldrig får sägas högt. En dag. Om 10 år. Kanske då. Men inte nu. Jag känner mig hjälplös, uppgiven, det känns hopplöst. Det är tillbaka nu, å det är inte du. Det måste vara du. Kom tillbaka nu.
0