försöker vänja mig vid att alla känslor inte leder fram till explosiv aggression. Mitt fina nya sätt att benämna och kategorisera det. Ett explosivt beteende. inte mer och inte mindre. inte större och inte smärtsammare. Alla slag någonsin får bara klumpmas ihop till något som på min näthinna kan liknas vid en explosion i en serietidning. 

 

Kroppen sinnet och jag (höll nästan på att försäga mig och skriva ut mitt namn) är inte vana vid att allt inte slutar i slag. Eller våld eller våldtäkt. Det där med våldtäkt har varit svårdefinierat för mig. Tydligen är det våldtäkt när han håller fast mig och jag stretar emot, det är våldtäkt när jag ligger stilla, det är våldtäkt när jag skriker nej, när jag skriker, när jag inte skriker någonting, när jag är tyst, när jag gråter och försöker ta mig ur greppet, men också alla gånger när det föregåtts av tjat och hot om våld. Det är våldtäkt att bli tvingad men sen ge upp av utmattning, rädd för konsekvens eller ej. Hur många gånger har du blivit våldtagen? Alla gånger sen vi flyttade in på Monbijougatan svarade jag. 

 

Alla gånger är ofrivilligt samlag. och så börjar jag gråta som den tonårsflicka jag är och det barn jag vill vara. Regression och en rimlig reaktion.