Mest av allt vill jag vara nykter. Vill inte att mina sinnen ska vara i obalans eller att mina självmordstankar ska bli ännu starkare. Det är snudd på outhärdligt som det är. Men amfetamin är min drog of  choice, det är exakt så jag vill känna hela tiden, eller snarare inte känna något alls. Men det är inte ens värt ett försök eftersom timmarna och dagarna efteråt är det värsta. Det värsta är efterspelet och det kan hålla på i flera veckor. Sen säger jag att jag slutat, men jag har bara slutat ta när andra ser, nu gör jag det i smyg istället. I söndags var min sista dag, min sista dag framför andra och min sista Dag bakom andra. jag kanske kommer behöva gå i terapi? Men det orkar jag inte just nu, precis som att jag inte orkar någonting. Jag vill bara lägga mig ner och dö, inte städa, inte behöva leva upp till någons förväntningar, inte göra någonting. Men så fungerar det inte, det är
säkert stökigt när jag kommer hem och jag måste leva upp till allas förväntningar. Jag måste leva upp till allt och åstadkomma allt som alla andra också måste göra. Livet sätts inte på paus för att jag blir våldtagen och slagen, livet
sätts inte ens på paus när jag ligger inne på psyket eller när min syster får epileptiska anfall. Livet sätts aldrig på paus det bara rullar på. Med det där eviga surret i bakgrunden, som en anthem till mitt liv, introt till världens sämsta film och avslutet på världens sämsta liv som också är mitt

Nykter

Allmänt Kommentera
Mest av allt vill jag vara nykter. Vill inte att mina sinnen ska vara i obalans eller att mina självmordstankar ska bli ännu starkare. Det är snudd på outhärdligt som det är. Men amfetamin är min drog of  choice, det är exakt så jag vill känna hela tiden, eller snarare inte känna något alls. Men det är inte ens värt ett försök eftersom timmarna och dagarna efteråt är det värsta. Det värsta är efterspelet och det kan hålla på i flera veckor. Sen säger jag att jag slutat, men jag har bara slutat ta när andra ser, nu gör jag det i smyg istället. I söndags var min sista dag, min sista dag framför andra och min sista Dag bakom andra. jag kanske kommer behöva gå i terapi? Men det orkar jag inte just nu, precis som att jag inte orkar någonting. Jag vill bara lägga mig ner och dö, inte städa, inte behöva leva upp till någons förväntningar, inte göra någonting. Men så fungerar det inte, det är
säkert stökigt när jag kommer hem och jag måste leva upp till allas förväntningar. Jag måste leva upp till allt och åstadkomma allt som alla andra också måste göra. Livet sätts inte på paus för att jag blir våldtagen och slagen, livet
sätts inte ens på paus när jag ligger inne på psyket eller när min syster får epileptiska anfall. Livet sätts aldrig på paus det bara rullar på. Med det där eviga surret i bakgrunden, som en anthem till mitt liv, introt till världens sämsta film och avslutet på världens sämsta liv som också är mitt